Sarahank

22 februari. Vaknar upp efter en natt av rätt så kass sömn.. Fyra dagar in i det nya huset och Tobias jobbar natt så jag har vart ensam. Därav den dåliga sömnen.

10.15 är det dags för ett vanligt besök hos min barnmorska. Möts av en student som ska ta hand om mig istället för min ordinarie barnmorska och besöket flyter på som vanligt. Vi kollar hur mini ligger, hennes hjärtljud, mitt SF-mått och tillslut mitt blodtryck som trots efter vila är ganska högt. Mitt blodtryck hade höjts sista tiden under graviditeten så det blev ingen större förvåning. Vi pratade lite om hur tungt det börjar bli, att jag vill ha ut henne nu. Helst för flera dagar sedan..

Innan jag gick hem så lämnade jag urinprov (rutinprov) och till vår stora förvåning (eftersom jag mådde bra i övrigt) hade jag protein i urinet vilket kan tyda på havandeskapsförgiftning. Då kom min ordinarie barnmorska, vilket var skönt för henne har jag stort förtroende för. Hon bestämde att vi skulle gå vidare med detta och ringde till csk för att boka in mig till provtagningen och till specialist mödravården för undersökningar.

11.57 sms till Tobias.

Om du vaknar så är jag på sjukhuset och ska ta prover. Hade högt blodtryck i vila och +2 och div. förhöjningar i urinen. Sen ska jag på koll där vi var på ultraljud. Men du kan somna om ❤️ älskar dig.

Side note: Han somnade inte om hehe. Han kom och var med på sjukhuset.

På sjukhuset fick jag ta prover som visade mindre bra värden och jag fick ligga med CTG plus göra ett ultraljud som i alla fall visade att bebis mådde fint i magen. Läkaren ville egentligen lägga in mig för observation redan på torsdagen men gav mig permission att sova hemma pga välmående annars.

23 februari och 24 februari. Tillbaka på sjukhuset för prover runt kl 10.00 med Tobias. Jag var rätt säker på att jag skulle bli inlagd så vi tog med väskan jag packat till förlossningen för där fanns allt och lite till jag skulle kunna tänkas behöva.

Det blev en dag med prover och undersökningar för att sedan få reda på att jag skulle bli inlagd på BB för observation. Vi undrade om igångsättning var aktuellt då förlossning är bästa behandlingen för havandeskapsförgiftning men jag tror vi fick till svar att vi skulle vänta och se.

Tobias var med mig till kvällen sen åkte han hem då partnern inte fick sova över. Det var så himla tråkigt att vara inlagd då jag mådde bra i huvudet liksom, var lite frustrerande att höra att jag inte ens fick gå ner till fiket eller hålla på för mycket med mobilen. I efterhand fattar jag ju att det var för mitt eget bästa och att vila var det enda jag kunde göra för tydligen kan man gå från välmående till dålig väldigt fort.

Natten var hemsk, de kom in i vårt rum (dubbelrum, jag delade med en tjej) i princip varenda timme för att göra kontroller på både mig och min rumskompis. Eftersom mitt blodtryck blev högre fick jag medicin för det men runt klockan 05 på morgonen så började en dunkande huvudvärk. Jag tänkte faktiskt att det var från dålig sömn men så var nog inte fallet då jag vid frukost var superskakig i hela kroppen och framåt 09-10 på förmiddagen så fick jag frossa.

När läkaren kom så hade Tobias också kommit till mig, vilket var tur för jag behövde någon som ifrågasatte. När jag är inlagd eller på sjukhus/vårdcentral överhuvudtaget så tackar jag och tar emot oavsett vad men när läkaren sa att jag skulle bli igångsatt den dagen eller vänta till måndagen så tog Tobias vid och menade på att varför vänta med igångsättning när jag uppenbart mår sämre och kan bli värre. Jag skulle ju behöva all kraft som fanns till förlossningen. Läkaren höll väl egentligen med men pga platsbrist på förlossningen kunde han inte säga annat.

Ovetandes om vad som skulle ske gick jag i alla fall in i duschen om jag skulle bli flyttad och medan jag duschade kom en barnmorska in och sa till Tobias att vi hade fått en plats på förlossningen och att vi skulle bli flyttade den eftermiddagen. Yes! Tänkte vi. Vi ville verkligen att jag skulle bli igångsatt, eller helst av allt hade vi ju velat att det satte igång av sig själv, men det verkade inte hända. Det spred sig en lite konstig känsla i min kropp när vi fick veta beskedet, att nu kommer vi inte hem utan bebis. Jag hade ju föreställt mig hur jag vankade omkring med värkar hemma i huset, badade, skojade med Tobias och gick igenom första fasen hemma liksom. Nu skulle allt ske i vårt rum på förlossningen och det var både skönt och lite konstigt. Skönt att veta att vi i alla fall hade en plats och inte skulle kunna bli ivägskickade.

Jag hade i alla fall otroligt fint stöd av Tobias och av samtliga familjemedlemmar och vänner då Tobias startat en gruppchatt på Facebook.

Klockan 19.30. Det finns olika sätt att få igång en förlossning, jag fick en utav de mildare då barnmorskan gav mig en, jag vet inte vad dem kallar det, men jag säger hormontampong hehe, som då skulle göra att livmodertappen blev mogen, min var vid detta tillfälle bakåtvänd och omogen. När Tobias kom tillbaka efter att ha fixat mat så googlade vi lite om vad denna ”tampong” hade för effekt och kom då fram till att det skulle kunna ta dygn innan något hände så vi la förhoppningarna lite åt sidan och fokuserade på att få en bra nattsömn. Men nja, så blev det icke.

Klockan 22.00. Det börjar hända något! Sammandragningar som gör relativ ont. Så jag får ett ctg kopplat och allt ser fortfarande fint ut med bebis.

25 februari, klockan 00.00. Jag har haft som molande mensvärk sedan kl 22 och jag får då en såkallad sovdos (tabletter), då lyckas jag få två timmars sömn innan jag väckte Tobias av att jag satt på sängkanten och andades och lät haha. Eftersom att jag inte var mogen och bebisens huvud trycks neråt så slog det ju som mot en vägg och det gjorde väldigt ont, jag kunde inte ligga ned för det gjorde för ont så fram till klockan 05.15 vandrade jag omkring i rummet eller satt långt fram på sängkanten med benen så långt isär som det gick. Tillslut fick Tobias hämta en EVA-stol till mig. En sådan man hänger på när man går runt. Det var sådär och bästa positionen var nog sittandes på sängkanten.

Nu kommer jag kolla på min förlossningsjournal för ganska snart får jag lite utav en black out och har svårt att komma ihåg vad som hände.

En nykläckt Novali.

Klockan 07.29. Dagpersonalen kommer in i vårt rum och hälsar, det är barnmorskan som gav mig hormontampongen kvällen innan och en student som i princip är färdig barnmorska. Yes tänker jag! Jag gillade barnmorskan jag hade kvällen innan (det var även hon som gjorde vårt första ultraljud, när vi fick veta att det låg en flicka i magen) och den andra verkar superbra. Jag får mycket information vilket jag verkligen behövde och barnmorske-studenten satt och pratade länge med oss medan hon räknade mina värkar. Just då var dem var oregelbundna och jag hade ca 3st på 10 minuter. Men dem gjorde ont alltså, mycket ondare än vad jag trodde det skulle göra i första fasen liksom.

Det blev ett ctg igen utan anmärkning och de kollade mitt blodtryck vilket låg på 160/90 så jag fick ännu en tablett för att få ner det.

Klockan 08.30. Nu har jag väldigt smärtsamma sammandragningar och jag har inte fått någon sömn sen dem två timmarna på natten så jag får samma ”sovdos” i förhoppning om att jag ska kunna vila, och det kunde jag – i typ 20 minuter sen hade dem tabletterna ingen effekt haha. Då blev det rundvandring i rummet igen och pepp från Tobias.

Klockan 10.10. Nu kallade jag in barnmorskan för jag tyckte sammandragningarna ökat. Blir då kopplad till ett ctg och där ser man att jag har korta men täta sammandragningar. Jag undrar hur länge den där hormontampongen ska sitta kvar och får till svar: Max 24h och tänker hell no att jag ska ha dessa värkar i 10h till. Barnmorskan ska göra en vaginal undersökning för att se hur det ligger till.

Klockan 10.55, förlossningsförloppet. Barnmorskan ska nu göra undersökningen och jag tänker att jag måste fan vara öppen mer än 4-5cm och utplånad och allt vad man läst på om men nej! 2 små cm och buktande hinnblåsa haha.. Tänker att shit vilken mes jag är!! Jag kommer ju aldrig klara av själva förlossningen om jag tycker det gjort så jävla ont att jobba upp 2 ynka cm.

Jag förstod ingenting men det jag verkligen kom fram till var att jag ville ha ryggbedövning för detta funkar ju inte. Medan barnmorskan ska ringa till narkos och säga att jag vill ha epidural så får jag lustgas, försöker stå upp men det är nu outhärdligt och enda positionen som fungerar är halvt liggandes/halvt sittandes med lustgasen i högsta hugg.

Klockan 11.10. Jag minns att jag börjar bli lite rädd för smärtan nu och att jag kollar på Tobias mitt i en värk med lustgasen för ansiktet – Då! Blev det varmt och blött om rumpan och jag fick en förvirrande min medan Tobias direkt, genom att bara kolla på mig, fattade att vattnet gick.

Tobias fick hjälpa mig upp ur sängen medan någon kom in och bäddade rent. Jag satt på en stol i duschen medan Tobias duschade av mig och jag minns att jag såg blod som rann och tänkte att det blivit något fel men Tobias lugnade mig och sa att det bara var slemproppen.

Klockan 11.30. Jag kan ju säga att gjorde det ont innan vattnet gick så ökade det verkligen efter och lustgasen som låg på 30% ökades nu till 50%.

Klockan 12.15. Får reda på att narkos inte har tid att komma så ingen epidural i sikte och jag får då morfin, ny pvk och de tog prover på mig.

Nu kommer jag inte ihåg något, förutom vissa minnesbilder, tills att jag krystar ut Novali.

Klockan 12.30. Har täta värkar. Vaginal undersökning – Utplånad, öppen 4cm och bebisens huvud väl nedträngt.

Efter undersökningen ligger jag med värkar konstant tills bebis är ute, jag fick liksom ingen vila mellan dem då de var så täta att dem knappt hann avta innan det kom en till. Jag minns att jag skriker in i lustgas-masken som de ökat till 70% och jag ber Tobias att hjälpa mig och att det minsann inte blir några fler barn haha.

Lustgasen hjälper föga och jag minns att jag kände mig helt bortdomnad i huvudet, full och under två tillfällen somnade jag? då jag minns att jag drömde och blev väckt av Tobias som påminde mig att andas bättre i masken. Så fortsätter det och i efterhand fick jag reda på att eftersom jag inte fick någon ryggbedövning så var barnmorskan hjälplös och sa till Tobias att hon inte riktigt vet vad hon ska göra för att dämpa smärtan åt mig men föreslår akupunktur (haha) så hon satte två nålar som jag inte hade en aning om. Jag hade då också fått medicin som skulle avstanna värkarna lite men det hjälpte inte. Min kropp måste vart så taggad på att få ut bebisen så att den svarade lite för fort på igångsättningen.

Helt plötsligt känner jag att jag behöver krysta. Shit tänker jag, det här är inte bra. Jag var ju bara öppen 4cm för någon timme sedan och i regel brukar man väl öppna sig 1-2cm i timmen? Säger det till Tobias, men jag tror att jag hinner krysta en gång innan barnmorskan undersökt hur pass öppen jag är.. Det var så sjukt, kom ett ljud ur mig som jag inte visste att jag hade haha.

Minns inte när barnmorskan undersöker mig men jag får höra att jag är helt öppen och att det bara är att krysta på. Blir så jäkla förvånad. Och impad, av min kropp, som bara visste att nu är det dags. Nu börjar jag se ljuset i tunneln och hinner ta några krystvärkar innan hela Novali kom ut i ett svep. Anledningen till att jag skriver så lätt om krystningsarbetet är för att det var inte hälften så jobbigt som värkarbetet de senaste 2-2,5 timmarna var även om det gjorde jävligt ont.

Klockan 13.47. När jag kände att Novali kom ut så kände jag också floden som kom efter och tänkte direkt att det var blod. Det var blod och nu skulle jag förblöda. Men jag blev snabbt lugnad och fick veta att det var resten av fostervattnet. Under tiden jag trodde jag skulle dö fick sig Tobias också en känga då Novali kom ut med navelsträngen två varv runt halsen men det räckte med att han slängde en blick på barnmorskorna som log så förstod han att det var lugnt.

Så fort jag fick upp Novali på bröstet glömde jag bort smärtan och världens värsta dag blev snabbt världens bästa dag.

Vår fina flicka på 3590g och 51cm låg äntligen på mitt bröst och jag hade gjort ett jävla hästjobb som gick från 2cm öppen till bebis på knappt tre timmar. Och Tobias min klippa som var världens bästa stöd. Det var otroligt tufft för honom med.

Mammas smilgropar en dag efter förlossningen. Och en lite mindre potatis-Novali 2v veckor efter.

Det var min förlossning! Så häftigt att ha vart med om och nu fem veckor efter kan jag säga att om det går så blir det ett syskon om några år ?

Nu har jag inte skrivit något om vad som händer efter man har fått upp sitt barn på bröstet, om att sys, om blodförlust (jag tappade nästan 2 liter blod), kroppen och tiden efter förlossningen men jag tänker att jag gör ett enskilt inlägg om det och drar upp lite saker jag önskar jag visste innan en förlossning osv.