Sarahank

Vi kliver in genom dörren, onsdagen 28 februari. På huset vi flyttade in i en vecka innan jag blev inlagd på sjukhuset. Vi kliver in i ett nytt hus med vårt barn och nu ska livet bara rulla på eller? Vi har ju vart i ett rum på sjukhuset, i fem dagar, med någon som har svar på alla våra dumma frågor precis utanför dörren.

Första dagarna var skakiga. Hur mycket kärlek och lycka man än känner så tar oron över. Andas hon? Får hon i sig någon mat? Är hon varm? Kanske har feber. Jag kollade på henne hela tiden.

På fredagen, två dagar efter, så kom vår BVC-sköterska på hembesök. Både jag och Tobias hade sett fram emot det, vi ville ha någon slags bekräftelse på att det vi gör är rätt, att det funkar för oss liksom.

Bilresan hem från sjukhuset.

På fredagen, två dagar efter, så kom vår BVC-sköterska på hembesök. Både jag och Tobias hade sett fram emot det, vi ville ha någon slags bekräftelse på att det vi gör är rätt, att det funkar för oss liksom.

Under besöket pratade vi mycket, vi frågade frågor, blev lugnade när hon sa att hon hade sett mycket värre bulor i huvudet än vad Novali hade (Novali hade en bula på huvudet och sne näsa när hon kom ut så hon har förmodligen blivit lite klämd, men det är borta nu) och vi vägde henne. Hade hon fått i sig någon mat? Jag tyckte ju att jag sett att Novali var skakig vilket är ett tecken på lågt blodsocker. Men jodå! Vikten hade ökat. Skönt!

När besöket var över gick Tobias in i köket ett tag och när han kom tillbaka in i vardagsrummet fann han mig i storgråt med Novali i famnen. Han såg så orolig ut så jag fick snabbt kläcka ur mig att det är bra! Det är bra tårar! Det var så otroligt skönt att veta att det vi gör, det funkar. Nu kan vi fortsätta i samma spår och som BVC-sköterskan sa – Vårt jobb är att se till att hon äter, sover och kissar/bajsar. Resten ska hon koll på.

De första veckorna behövde Novali närhet mest hela tiden, hon sov ju nästan konstant och det gjorde hon på eller vid bröstet. På nätterna sov hon bredvid mig för att babynestet inte fungerade.. Det var lite jobbigt ibland, men i efterhand är det inte så konstigt att hon inte ville vara själv när hon spenderat 9 månader i min mage.

Efter en tid så provade vi att köpa ett mindre babynest och bonade det ordentligt – Det funkade! Och sen dess ligger hon i nestet på natten. Vi fick dock gå tillbaka till det första vi hade bara efter några veckor för hon växte ur det lilla så snabbt haha.

Vad gäller sömnen på natten så har hon för det mesta sovit med 2-3h mellanrum och sedan vaknat för mat och blöjbyte. I början bytte vi hennes blöja flera gånger på natten för hon blev så gnällig så fort hon hade kissat. Nu räcker det med en gång per natt om hon inte säger till eller har bajsat. Självklart har vi haft många nätter där hon inte vill sova och jag eller Tobias fått vara uppe med henne eller lägga oss i soffan med henne på bröstet men det är främst kvällar som vart ”problematiska”. Vi kallade det kvällsrycket – ”Kallade” för att det för tillfället har slutat nu (peppar peppar).

Mitt mående första veckan var sisådär, jag var väldigt utmattad efter förlossningen och sex dagar på sjukhuset. På lördagen brast det ut i en helt sjuk spänningshuvudvärk och jag blev sängliggandes. Tobias fick komma in med Novali när hon var hungrig så jag kunde amma, men sedan bara sov och grät jag. Dagen efter åkte vi in till vårdcentralen och lämnade lilla mini med sin farmor och farfar någon timme för första gången. Det gick jättebra! Novali sov hela tiden och jag fick veta att mina värden var bra. Win win!

Eftersom Tobias kunde vara hemma i 3,5v så kunde vi avlasta varandra mycket och det var så himla guld värt. Vi fick lära känna henne tillsammans och vi blev världens bästa team. Men när Tobias började jobba igen och jag fick vara själv med henne under en period när hon inte ville ligga själv, inte i vagnen och var mest missnöjd liksom så kom tredje tillfället med tårar. Jag fick verkligen känslan av att jag inte skulle klara av detta utan Tobias. Novali klarar jag, men resten då? Jag åt ingenting, duschade inte, städade inte utan satt mest stilla i soffan med Novali på bröstet, hon ammade i princip konstant för där fann hon mat, tröst, närhet och hjälp till sömn. Hon tog ju inte napp. Men i takt med att Novali växer så växer jag i min roll som mamma.

Även om det blev lättare och lättare att få igång vardagen för var dag som gick så kunde jag i början inte slappna av förrän jag var med henne. Duschade jag och Tobias hade henne var jag superstressad, diskade jag – samma sak. Inte för att jag var orolig för att Tobias hade henne utan det blev mer ett kontrollbehov. Men nu ser jag det lite som egentid att ta en fem minuter längre dusch eller fixa tvätten.

Jag tror det var efter att jag hade vart på ett BVC-besök själv för första gången som en spärr släppte och jag fick bekräftat att jag kan ta hand om henne och ta hand om mig och huset samtidigt. Det tar bara lite längre tid och hon kommer alltid komma i första hand. Sen får man acceptera att det är stökigt ibland, man skippar en promenad med henne eller att man får avboka något när man haft en skitnatt och måste prioritera att sova när hon gör det.

Nu idag känner jag mig så bekväm och lugn som mamma åt Novali, det har jag även fått höra från annat håll. Jag ställde in mig på att det kommer vara jobbigt med en bebis ibland och då blev det lättare att tackla. Oftast är det ju faktiskt av en anledning hon är gnällig och då blir det bättre att försöka luska ut vad det är.

Jag kan nu läsa av henne fort och jag älskar att se henne utvecklas och växa. Gör lite ont i mammahjärtat att hon redan vuxit ur en hel pappkasse med kläder och tre storlekar blöjor dock ? Men det är så skönt att hon är en del av min vardag nu och det är inte läskigt att ta med henne någonstans eller låta henne sova i fred (i eget rum, på dagen) liksom. Min familj är ett jäkla superteam!

Men även om man känner sig tjenis med småbarnslivet nu så får man några käftsmällar ibland, i form av oro, frustration, trötthet och dylikt. Men som tur är glömmer man bort allt det jobbiga så fort man får se det där söta lilla leendet igen eller när vi ligger och pratar med varandra. Oron däremot kommer finnas kvar hela livet. Senast i veckan kom det tårar av oro likt det gjorde på BB när Novali hade lågt blodsocker, hon var lite krasslig och hade slem i halsen.

Men det är så det är, jag är fylld av kärlek och oro. Och Gud vad jag är glad att hon finns i mitt liv. Novali och Tobias gör mitt liv komplett och jag är så himla glad. Hon är en så självklar del i min vardag nu och det är klart att det var hon som låg och busade i min mage. Att en graviditet är nio månaders förberedelse på att bli kär i en livstid är sant och från sekunden hon låg på mitt bröst har jag älskat henne nåt så fruktansvärt mycket! Nästan så det gör ont. Min lilla groda, mini, loppa, skitunge. Min lilla Novali.